“Jag trodde att jag måste välja sida”

När jag flyttade till familjehemmet trodde jag först att jag måste bestämma mig. Antingen tycka om familjehemmet eller vara lojal mot mamma. Det blev jättejobbigt, för jag trivdes ganska bra där jag bodde, men jag saknade ändå mamma hela tiden.

Till slut sa min socialsekreterare att barn inte ska behöva välja sida mellan vuxna. Det hjälpte mig. Jag började förstå att jag kunde sakna mamma och ändå känna mig trygg i familjehemmet.

Det blev inte enkelt direkt. Men det blev lite mindre ensamt.

“Jag visste inte vad jag fick fråga”

Alla vuxna verkade veta saker om mig. De hade möten och papper och planer. Själv visste jag knappt vad som skulle hända nästa månad.

Jag trodde att jag var jobbig om jag frågade. Sedan sa en vuxen till mig att jag har rätt att förstå. Då skrev jag ner frågor i mobilen innan mötet med socialsekreteraren.

Första frågan var: “Hur länge ska jag bo här?”
Svaret var inte helt tydligt, men det var ändå skönt att fråga.

“Jag ville inte säga att något kändes fel”

Det fanns saker som inte kändes bra där jag bodde, men jag tänkte att det kanske var mitt fel. Jag tänkte att socialtjänsten säkert skulle tycka att jag överdrev.

En dag berättade jag lite för skolkuratorn. Inte allt, bara lite. Hon hjälpte mig att kontakta min socialsekreterare och sedan fick jag prata ensam med henne.

Det var läskigt, men också en lättnad. Jag önskar att jag hade sagt något tidigare.

“Jag kände mig normal när jag träffade andra”

Jag hade aldrig träffat någon annan som bodde i familjehem. I skolan kändes det som att jag var den enda.

När jag träffade andra unga med liknande erfarenheter behövde jag inte förklara allt. De fattade sådant som andra inte fattade. Det var skönt att kunna skoja om vissa saker och prata allvar om andra.

Jag kände mig inte lika konstig efter det.

“Jag blev arg när jag egentligen var rädd”

Jag kunde bli jättearg för små saker. Om någon ändrade en plan eller sa fel sak kunde jag explodera. Efteråt skämdes jag.

En vuxen hjälpte mig förstå att min ilska ofta kom när jag blev rädd eller stressad. Vi gjorde en plan för vad jag kunde göra när det började kännas så: gå ut, skriva, lyssna på musik eller säga “jag behöver paus”.

Jag blir fortfarande arg ibland. Men nu förstår jag mig själv lite bättre.

“Det blev bra, men det tog tid”

I början kändes allt fel. Huset luktade annorlunda. Reglerna var annorlunda. Jag visste inte var glasen stod eller om jag fick öppna kylskåpet.

Det tog tid innan det kändes som vardag. Jag behövde att vuxna sa samma sak många gånger och visade att de fanns kvar även när jag var sur, tyst eller misstänksam.

Nu känns det mer som hemma. Inte på samma sätt som mitt gamla hem. Men som ett hem där jag får finnas.