Den frågan dyker ständigt upp i familjehemsforum. Så fort ett familjehem frågar om arvode, omkostnadsersättning, inkomstbortfall eller andra ekonomiska villkor kommer kommentarerna och misstänkliggörandet, mer eller mindre omskrivet men i betydelsen: ”Ni gör det bara för pengarna.”

Det är en märklig motsättning.

Man kan vilja göra en avgörande insats för ett barn och samtidigt kräva rimliga och tydliga ekonomiska villkor för det uppdrag man utför. Det ena utesluter inte det andra.

Ett familjehemsuppdrag är inte några timmars ideellt arbete i veckan. Det är inte heller ett vanligt arbete måndag-fredag 8-16:30 med friskvårdsbidrag, semester, lunchrast och tjänstepension. En familj öppnar sitt liv, sitt hem, sin familj och sin vardag för ett traumatiserat barn, dygnet runt, årets alla dagar. Uppdraget kan innebära omfattande omsorg och tillsyn, möten och samarbete med socialtjänst, biologiska föräldrar, skola, BUP och annan hälso- och sjukvård, dokumentation, utbildningar och handledning. Därtill kommer ofta umgängen och resor som kan innebära många mil. Uppdraget påverkar familjehemmets arbete, ekonomi, fritid, semester och inte minst de övriga barnen i familjen.

Därför är ekonomi inte en ovärdig fråga. Den är en del av uppdragets förutsättningar.

Ingen skulle påstå att en socialsekreterare bryr sig mindre om utsatta barn för att hon eller han får lön. Ingen förväntar sig heller att lärare, barnpsykologer, familjebehandlare, barnläkare, barnskötare eller andra yrkesgrupper runt barnet ska arbeta utan ersättning för att deras arbete handlar om människor som behöver hjälp.

Ibland tycks familjehemsdebatten nästan bygga på ett slags ”Florence Nightingale-ideal”: att den som verkligen vill hjälpa ska göra det av ren kallelse och helst utan att tala om pengar. Men Florence Nightingale kom från en mycket förmögen familj och hade ekonomiska möjligheter som de flesta människor naturligtvis inte har. Dagens familjehem kan knappast förväntas ha en privat förmögenhet för att kunna bära ett samhällsuppdrag.

Och historien borde faktiskt göra oss försiktiga med tanken att den billigaste lösningen är den mest moraliska.

Sverige har redan haft en tid då fattiga och föräldralösa barn utackorderades och det även förekom barnauktioner till lägstbjudande – den som begärde minst ersättning för att ta hand om barnet kunde få uppdraget. Riksarkivet beskriver uttryckligen denna form av utackordering.

Är det verkligen åt det hållet vi vill resonera igen? Att den som kräver minst ersättning på något sätt skulle vara den som bryr sig mest om barnet?

Om vi skulle påstå att det finns någon promille familjehem som enbart gör det för pengarna, så har socialnämndens utredning och uppföljning av det familjehemmet varit fullständigt inkompetent utförda.

Familjehem ska självklart ha barnets bästa i centrum. Men familjehem är också uppdragstagare med ansvar, skyldigheter och kostnader, och det är fullt legitimt att fråga vad uppdraget innebär ekonomiskt innan man accepterar det – och att reagera om ersättningen inte motsvarar uppdragets faktiska omfattning.

Att diskutera ersättning betyder inte att man värderar barnet i pengar.

Det betyder att man tar uppdraget på allvar.

Vi behöver därför sluta kräva att familjehem ska bevisa sina goda avsikter genom att vara ointresserade av sin egen ekonomi och det placerade barnets ekonomiska förutsättningar. Ett hållbart familjehem behöver hjärta, engagemang och uthållighet – men också rimliga ekonomiska och praktiska förutsättningar för att kunna stå kvar när uppdraget blir svårt.