När socialtjänsten ville rycka upp två barn från det familjehem de själva kallade sitt hem, tvingades barnen kämpa i domstol för rätten att få stanna. Kammarrätten satte till slut barnens vilja, trygghet och bästa före myndighetens bristfälligt underbyggda beslut.
Ny vägledande dom för familjehem och placerade barn
I slutet av juni 2026 kom en viktig dom som kan stärka både placerade barn och familjehem! Barnen fick stanna/flytta tillbaka till familjehemmet.
Notis: FAMNET samlar vägledande domar så att vi bland annat kan använda dem i vår rådgivning för våra medlemmar.
Två barn hade bott i samma familjehem i sex år. Där hade de sin vardag, sin skola, sina vänner och de människor som de själva betraktade som sin familj.
De var tydliga: Vi vill bo kvar.
Ändå beslutade socialnämnden att rycka upp dem ur deras hem och placera dem på ett HVB-hem.
Barnen hade autism. De behövde mer trygghet, kontinuitet och kompetenta omsorgspersoner än tidigare. Ett uppbrott riskerade att skada dem allvarligt. Trots det drev socialtjänsten frågan om omplacering genom två domstolsinstanser.
Barnens röster ifrågasattes
Barnen berättade konsekvent att de trivdes, kände sig trygga och ville stanna. Socialnämnden menade ändå att deras berättelser inte gick att lita på fullt ut. Att de uttryckte sig positivt om familjehemmet blev närmast ytterligare ett skäl att misstänkliggöra både barnen och de vuxna som hade tagit hand om dem.
Men domstolen såg något annat.
Kammarrätten konstaterade att barnens uppgifter till övervägande del hade varit konsekventa över tid. Det fanns inte stöd för att familjehemmet hade påverkat dem att säga att de ville bo kvar. Barnens ställföreträdare, som hade talat med dem både tillsammans och var för sig, uppfattade dem som trovärdiga.
Domstolen slog därför fast att deras vilja måste tas på allvar.
När barn har bott större delen av sin uppväxt i ett hem, känner stark anknytning dit och tydligt motsätter sig att flytta, krävs enligt kammarrätten tungt vägande skäl för att ett uppbrott ändå ska anses vara till deras bästa. Sådana skäl fanns inte här.
Familjehemmet stod kvar när barnen behövde dem
Familjehemmet accepterade inte att barnens liv skulle slås sönder utan att deras rättigheter prövades. De hjälpte barnen att göra sina röster hörda och stod kvar genom en lång och hård rättsprocess.
Det engagemanget kan beskrivas med ett enkelt ord: ansvar.
Att försvara placerade barns rätt att bli lyssnade på är inte illojalitet. Att motsätta sig ett beslut som riskerar att skada barnen är inte bristande samarbetsvilja. Ett familjehems viktigaste lojalitet måste alltid vara till barnens trygghet och bästa.
Domen visar också att barnen hade utvecklats positivt under placeringen. Familjebehandlarnas bild var att familjehemmet var mycket mån om barnen och hade både förmåga och vilja att tillgodose deras behov. Barnens skolgång, vårdkontakter och vardag fungerade i huvudsak väl.
Socialtjänstens egen handläggning hade allvarliga brister
Socialnämnden hävdade att den saknade tillräcklig insyn och att samarbetet med familjehemmet inte fungerade. Domstolen riktade även kritik mot familjehemmets agerande i vissa situationer och betonade att familjehemmet måste bidra till insyn och samarbete. Till stor del berodde detta på att ett konsulentstött företag inte skött sitt uppdrag gentemot socialnämnden men den skulden lade socialnämnden på familjehemmet.
Men kammarrätten stannade inte där.
Av nämndens egen lex Sarah-utredning framgick att handläggningen hade präglats av:
- uteblivna uppföljningar
- bristande dokumentation
- frekventa handläggarbyten
- och ”ärvda uppfattningar” om familjehemmet
Kammarrätten konstaterade att socialtjänstens svårigheter att få en tydlig bild av barnens situation delvis kunde bero på nämndens egen bristfälliga hantering.
Ändå var det barnen som skulle betala priset.
I stället för att först erbjuda stöd, skapa fungerande samarbetsformer och genomföra tillräckliga uppföljningar valde nämnden den mest ingripande åtgärden: att skilja barnen från deras familj.
Domstolen fann att socialnämnden inte hade gjort tillräckliga försök att lösa problemen. De påstådda bristerna var inte tillräckligt underbyggda för att motivera ett så drastiskt ingrepp.
Barnets bästa får inte bara vara ord på ett papper
Socialtjänsten har ett mycket stort ansvar för placerade barn. Men ansvar innebär inte att myndigheten alltid har rätt. Det innebär en skyldighet att utreda omsorgsfullt, dokumentera korrekt, lyssna på barnet och välja den åtgärd som faktiskt är bäst för barnet.
I det här fallet såg domstolarna att ett uppbrott innebar större risker än en fortsatt placering. Problemen kunde hanteras genom mindre ingripande åtgärder, stöd och uppföljning.
Förvaltningsrätten upphävde därför besluten om omplacering. Kammarrätten avslog socialnämndens överklagande.
Barnen fick rätt.
Men de borde aldrig ha behövt kämpa så hårt för att få behålla sitt hem.
Domen är en påminnelse om något grundläggande: placerade barn är inte föremål som en myndighet kan flytta när de anser att relationerna med familjehemmet blir besvärliga. De är människor med egna röster, starka band och rätt till trygghet.
När ett familjehem vågar stå upp för dessa rättigheter ska det inte misstänkliggöras eller bestraffas.
Det ska tas på allvar.