Rättssäker socialtjänst kräver mer än ännu en utredning i stuprör
➜ Regeringens direktiv om en mer rättssäker och kunskapsbaserad socialtjänst är både välkommet och nödvändigt. I ärenden som rör barn, familjer, tvångsvård och andra mycket ingripande beslut får rättssäkerheten aldrig vara beroende av enskilda handläggares erfarenhet, lokala rutiner eller kommunens aktuella personalsituation.
Men om detta viktiga arbete ska leda till verklig förändring måste det undvika det som alltför ofta präglar socialtjänstens område: stuprören.
Det räcker inte att rikta blicken mot socialtjänsten som isolerad verksamhet. Det räcker inte heller att tala om Socialstyrelsen, IVO, kommunerna eller enskilda socialsekreterare var för sig. Bristerna uppstår i ett system, och därför måste även lösningarna vara systemiska.
Socialtjänstens utredningar ligger ofta till grund för livsavgörande beslut. Ett barn kan skiljas från sina föräldrar. Ett barn kan nekas skydd. Föräldrar kan förlora inflytande över sitt barns vardag. Familjehem, barn och biologiska föräldrar kan hamna i processer där underlaget är avgörande för hela rättskedjan.
Då måste underlagen vara sakliga, balanserade, begripliga och möjliga att granska. Det får inte förekomma att domstolar förväntas fatta beslut på ensidiga, bristfälliga eller rättsosäkra utredningar där alternativa förklaringar saknas, där barnets röst inte har utretts tillräckligt eller där bedömningar presenteras som fakta.
Här behöver också domstolarnas roll diskuteras. Förvaltningsrätterna och kammarrätterna prövar socialnämndernas ansökningar, men de är samtidigt starkt beroende av det material som socialtjänsten lägger fram. Om underlaget är undermåligt riskerar även domstolsprövningen att bli det. En obligatorisk domstolsprövning är inte i sig en garanti för rättssäkerhet om domstolen inte har tillgång till ett allsidigt, kvalitetssäkrat och kunskapsbaserat beslutsunderlag.
Därför måste även domstolarna, Domstolsverket, offentliga biträden och juridisk expertis vara en självklar del av det fortsatta arbetet. Frågan kan inte stanna vid socialtjänstens interna handläggning.
Samma sak gäller de fackliga organisationerna. Socialsekreterarnas arbetsmiljö, hotbild, stress och personalomsättning är allvarliga frågor. De måste tas på största allvar. Men det räcker inte att enbart se socialsekreteraren som en pressad arbetstagare. Socialsekreteraren är också myndighetsutövare. Det innebär ansvar, makt och skyldighet att upprätthålla den enskildes rättssäkerhet.
När fackliga organisationer enbart beskriver problemen utifrån medlemmarnas arbetssituation riskerar de att missa de större systemfelen. Hög arbetsbelastning förklarar brister, men den får aldrig normalisera brister. Barn och familjer kan inte bära konsekvenserna av en organisation som saknar tillräcklig kompetens, ledning, handledning och struktur.
En verkligt rättssäker socialtjänst kräver därför att arbetsmiljöfrågor och rättssäkerhetsfrågor hålls ihop. Socialsekreterare behöver bättre förutsättningar, men också tydligare krav, bättre utbildning och bättre stöd i myndighetsutövningen.
Här behöver även socionomutbildningen granskas. Är utbildningen tillräckligt inriktad på kvalificerad myndighetsutövning? Får blivande socialsekreterare tillräcklig kunskap i rättssäker dokumentation, bevisvärdering, barns delaktighet, trauma, funktionsnedsättningar, hedersproblematik, våld, föräldraförmåga och rättsliga principer? Rustas de för att skriva beslutsunderlag som ska tåla domstolsprövning?
Om svaret är nej måste universitet och högskolor vara en central del av förändringsarbetet. Det går inte att kräva en kunskapsbaserad socialtjänst om grundutbildningen inte ger tillräcklig kunskap för de mest ingripande delarna av yrket.
Det finns också ett demokratiskt problem i dagens beslutsordning. Förtroendevalda har det yttersta ansvaret, men har ofta begränsade möjligheter att själva bedöma kvaliteten i de utredningar de beslutar utifrån. Samtidigt har professionen ofta ett stort faktiskt inflytande över besluten, utan att ansvarsfördelningen alltid är tydlig för den enskilde.
Detta måste utredas på riktigt. Vem ansvarar för kvaliteten i underlaget? Vem ansvarar när en utredning är ensidig? Vem ansvarar när barnets behov inte har analyserats tillräckligt? Vem ansvarar när nämnden fattar beslut utan att förstå svagheterna i materialet? Och hur kan ansvar utkrävas?
Rättssäkerhet handlar inte bara om att beslut kan överklagas. Det handlar om att den enskilde ska förstå processen, kunna bemöta uppgifter, få sin röst hörd och mötas av en myndighet som arbetar sakligt, transparent och kunskapsbaserat från början.
Det är därför positivt att regeringen pekar på behovet av att stärka rättssäkerheten i särskilt ingripande och komplexa ärenden. Men arbetet måste ges en tillräckligt bred ram. Socialtjänsten är inte en ö. Den samspelar med domstolar, utbildningsväsendet, tillsynsmyndigheter, fackliga organisationer, kommunpolitiker, offentliga biträden, forskningen och civilsamhället.
Här finns också ett familjehemsperspektiv som ofta glöms bort. Familjehem och jourhem får ibland ta emot barn som aldrig borde ha placerats från början, om socialtjänstens utredning, analys och beslutsprocess hade varit rättssäker, allsidig och korrekt. I andra fall får familjehem och jourhem ta emot barn där ingripanden borde ha skett långt tidigare. Båda situationerna visar samma sak: när rättssäkerheten brister drabbas inte bara barnet och de biologiska föräldrarna, utan också det familjehem eller jourhem som förväntas bära konsekvenserna av ett systemfel.
Därför måste även familjehemmens och jourhemmens erfarenheter tas tillvara. De ser ofta följderna av bristande utredningar, felaktiga bedömningar, otydliga beslut och otillräckligt stöd. De blir en del av lösningen, men får alltför sällan vara en del av analysen.
Om dessa aktörer fortsätter att agera var för sig kommer inget avgörande att förändras. Då riskerar vi ännu en utredning som identifierar redan kända brister, men där barn och familjer fortfarande möter ett system som inte hänger ihop.
Det som behövs nu är en gemensam rättssäkerhetskedja.
Barn och familjer ska inte behöva hoppas på tur: tur med kommun, tur med handläggare, tur med nämnd, tur med domstol, tur med offentligt biträde. Rättssäkerheten måste vara inbyggd i systemet.
Det kräver samverkan. Det kräver mod att granska även de delar av systemet som sällan granskas. Och det kräver att alla berörda aktörer accepterar att rättssäkerhet inte är ett särintresse – det är själva grunden för en socialtjänst som förtjänar människors förtroende.
Styrelsen i FAMNET – Sveriges förening & nätverk för familjehemsvård
Bild: pexels.com